Jag kan inte sluta gråta. Det onda försvinner inte. Jag känner mig borttappad. Jag vill inte inse vad som inträffat. Men måste. Jag fruktar morgondagen, den kommer vara smärtsam, inte bara för mig utan för alla andra med. Jag vet inte vad jag ska göra, kan inte sova, vill sova. Undrar hur det är för din familj, dina andra nära, hur mår inte dom?

En tom plats, en stor saknad. Ett sista farväl tillsvidare sker i morgon.